Flickan och kråkanPRIVAT |Em |D 1. Jag satt häromdagen och läste min tidning, |Em D |Em |Em en dag som så många förut. |Em |D Jag tänkte på alla drömmar man drömt |Em D |Em som en efter en tagit slut. |G |D Då såg jag en bild av en flicka |Am |G med en skadskjuten kråka i famn. |G |D Hon springer iväg genom skogen |Am |G D så fort som hon någonsin kan. |Em |D Hon springer med fladdrande lockar. |Am |Em H Hon springer på taniga ben |Em |D och hon bönar och ber och hoppas och tror |Em D |Em |Em |Em |Em att det inte ska vara försent. 2. Och flickan är liten, hennes hår är så ljust och hennes kind är så flämtande röd. Och kråkan är klumpig och kraxande svart. Om en stund är den alldeles död. Men flickan hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn. Hon springer mot trygghet och värme och för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon. Hon springer på taniga ben för hon vet det är sant, det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig försent. 3. Och jag började darra i vånda och nöd. Jag skaka av rädsla och skräck, för jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett. För mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig in, som tror det finns nå'n som har svar. Och jag springer med bultande hjärta. Jag springer på taniga ben och jag bönar och ber fast jag egentligen vet att det redan är all'es för sent.